Våra änglar och guldklimpar

På en jättebra blogg ”Bloggmalplace” hittade jag detta fina råd som man kan använda sig av som kämpande i Annorlundalandet:

”Hej! Jag har exakt samma erfarenheter som du. Jag kämpar fortfarande…
Jag har ett tips. Gör en lista på alla som haft en del i ”kampen”. Skriv ner dem i kronologisk ordning, med deras titel och vad deras inblandning varit. Numrera dem. För varje ny kontakt som tillkommer, visar man listan. Dessa förstår att de kommer att hamna på listan. Ingen vill hamna på en lista och listan talar för sig själv. Alla som står på listan, här en del i att situationen inte här förbättrats. Jag har över 70 namn på vår lista. Lärare, assistenter, kuratorer, psykologer, kommunchefer etc.
Christin”

Men jag vill idag lyfta fram de namn som nog figurerar på listan, men har gjort en skillnad åt andra hållet. Jag vill lyfta fram hjältarna i vår familjehistoria: Våra änglar och guldklimpar. För vi har varit lyckligt lottade, vi har haft otroligt många i vårt liv. Trots detta har vi ändå fått kämpa, men med bättre ork.

Den första guldklimpen var sonens och dotterns pedagog i daghemmet. Fast det kändes inte verkligen så i början. Hon klagade alltid på vad de gjorde, hur de betedde sig. Alltid var det något. När hon kom med rådet att ta våra barn till psykologen, så tyckte jag verkligen att hon nått kulmen med sitt beteende. Men det var det bästa rådet vi kunde få. Undermedvetet visste vi ju att våra barn skiljde sig från mängden, vi vissste inte bara hur mycket.
Idag har sonen haft henne som pedagog i 5,5 år. Hon har bett om att få vara det tills han börjar skolan. Under resans gång har även hennes kompetens ökat, och vi för en ärlig och bra dialog där sonens bästa hela tiden är prioritet nummer ett.
Sedan följde mindre bra namn på listan, men dem vill jag helst glömma bort. De fick mig att kämpa ännu mer för våra barn.
Första gången jag kände mig riktigt förstådd och att de lyssnade var när barnen utreddes på HAB. Vi kände verkligen respekten de visade barnen, utredningen var seriös, man fick som förälder även möjlighet att vädra sina känslor.

En av de största änglarna i vårt liv har dock sonens terapeut visat sig vara. Hon är helt fenomenal. Dels har hon med sina konkreta råd hjälpt daghemspersonalen att anpassa verksamheten för vår son. Men hon har även engagerat sig och stöttat mig på ett sätt som inte hade behövt. Jag har kunnat ösa ur mig om frustrationen, då ingen tog dotterns mående på allvar (trots ADHD-diagnosen). Hon har lyssnat, gett råd, hållit mig flytande. Hade det inte varit för henne, hade jag nog gått in i väggen några gånger. Nu har jag till dagens dato klarat mig.
Hennes arbete med sonen har pågått i flera år, och även det har betytt en stor förändring för oss. Sonen klarar rätt bra av att stå i kö, han kan delta i samlingar i förskolan, han kan förlora i kort- och brädspel, han klarar av förändringar och besvikelseer bättre. Ja listan kan egentligen göras hur lång som helst.

En annan ängel i vårt liv har dotterns lärare i skolan varit. Skolan var ju medveten om svårigheterna som dottern hade, så de valde nog en lärare som skulle vara mogen uppgiften. Många gånger får jag höra av andra om lärare som inte kommunicerar, som inte svarar på meddelanden. Dotterns lärare är motsatsen. Hon orkar skicka meddelanden när det går bra, när det har varit som vanligt, eller när dottern haft dåligt med energi. Tack vare hennes stöttning har vi också gått vidare med dotterns utredningar som är på slutrakan.

Neurologerna vi har haft har också alla varit riktigt bra. Man har kunnat kontakta dem med frågor och de har letat lösningar på dem.

Tredje ängeln kom in i vårt liv för snart två år sedan. De är sonens personliga assistent. Vi hade redan ett år tidigare fått intyg på att han behövde en egen assistent, men inget hände innan vi fick ännu ett intyg på att det verkligen var nödvändigt för att han skulle klara förskolan. Hans assistent står med båda fötterna på jorden, har sunt förnuft och utgår även hon från sonen och hans behov. Idag fick jag även bekräftat att hon har tackat ja till tjänsten som hans personliga assistent i skolan. Han kommer att ha en trygg vuxen som känner honom och kan tolka honom som sin ledsagare in i skolvärlden.

Några guldklimpar till i våra liv har dotterns samtalskontakt, sonens talterapeut, dotterns utredare och faktiskt socialens handledare visat sig vara. De har visat omsorg om oss som familj, de har värnat för barnens bästa.

Så idag vill jag säga att jag är tacksam över alla dessa fina människor i vårt liv, och jag har insett att vi inte hade klarat oss utan dem. Det har krävts en liten by, för att mina barn skall må bra.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s