Tröttheten

Vi hade barnvakt i helgen. Hela långa helgen. Fredag-söndag var här tomt på barn i huset. Det händer inte ofta men nu efter denna helg så känner vi oss skönt utvilade. Eller nej, det gör vi inte. Vi är precis lika trötta som innan. För en helg kan inte täcka upp för flera år av sömnbrist, nötning och mental utmattning. Tyvärr.

På fredagskvällen var jag mest uppe i varv, kunde inte slappna av och när vi skulle sova så kom jag på mig själv med att känna en sådan saknad efter min lille pojke. Men sedan under lördagen kom den. Den enorma Tröttheten med stort T. Vi skulle få så mycket gjort här hemma i helgen när vi var själva här. Inte ens hälften blev gjort men ändå kunde vi göra flera gånger så mycket mot vad vi hade kunnat om vi inte hade haft barnvakt. Men vi hade tänkt att hinna med så mycket som vi inta kan göra annars och så var vi alltför trötta.

En trötthet som är som en vägg. En trötthet som inte är som den som uppstår då man inte fått sova på ett par nätter. En trötthet som beror på en konstant utmattning och ständig frånvaro av vila. I vardagen kan jag inte tillåta mig att känna den tröttheten för jag måste orka. Eller jag kan inte känna den förresten, för jag kan aldrig slappna av. Vi är aldrig hemma och bara slappnar av. Bara myyyyyyser, som vännerna skriver i sina idylliska statusrader på Facebook. För vardagen här hemma innebär att ständigt ligga flera steg före, ett ständigt konfliktlösande, att alltid behöva göra tillvaron begriplig för min pojke. Det finns ingen återhämtning, ingen vila. Jag kan knappt ringa ett kortare telefonsamtal. Får ständigt såväl mina egna tankar som meningar avbrutna. Jag räknade en gång till hur många gånger jag påbörjade en mening innan jag till slut kunde säga hela utan att bli avbruten på ett eller annat sätt. På åttonde försöket kunde jag fullfölja meningen.

Men alla föräldrar är ju trötta. Alla tycker att det är skönt med barnvakt. Konflikter och trots finns i alla familjer. Det är ju sant förstås och det finns inte så få normalfungerande små barn med dålig sömn. Många små barn trasslar vid påklädning, vid maten och vid nattningen. Föräldratidningarna svämmar över av tips om hur man får barnet att sova, bästa knepen när treårstrotsen härjar som värst, tips vid inskolningen på förskola och finfina råd kring hur man får barnet att äta någorlunda allsidigt. För föräldrarna handlar de första åren av föräldraskap mycket om att få det basala att flyta på. Sömn. Mat. Vardagslunken. Det är den målgruppen de här tidningarna riktar sig till. Men aldrig är det ett barn i skolålder på omslaget. Barnet som ska lära sig sova, uppskatta fler smaker på mat och vänja sig vid att fungera i ett socialt sammanhang med andra barn är ett litet barn. Det vet alla. Sedan lättar det. Barnet blir större, mer självständigt och självgående. Vardagen flyter på med förskola och skola. Och så småningom kan de trötta föräldrarna hitta tid för sig själva och varandra igen.

Mitt barn är i skolålder. De jämnåriga är ganska självgående nu. Men vår tillvaro handlar fortfarande om det basala. Om sömnen. Han kan absolut inte somna själv och även när man ligger hos honom så har han svårt att sova. Flera gånger per natt vaknar han. Varje natt. Som ett spädbarn. Hans läkare säger att han har ett omoget nervsystem. Han har en medicinering för sömnen och vi har testat allt och det mesta. Men trots det sover han inte. Tillvaron handlar också om maten. Han äter några få saker och utan ständig påputtning, påminnelser om att äta och till viss del matning så äter han nästan inte alls och går ner i vikt. Vi jobbar ständigt med att försöka introducera ny mat, bredda hans meny lite. Som man gör med ett spädbarn som får smakportioner. Till hösten skall han börja i en ny skolverksamhet på dagarna. Vi skall lägga upp en inskolning på samma sätt som när ett litet barn skolas in på förskola.

Vi är fast i en småbarnsperiod som vi inte vet när den tar slut. Om den tar slut. Den här perioden då det ska bli lättare kommer inte. Därför är vi fast i denna trötthet som ligger som en dimma över tillvaron. När söndagen kom saknade jag inte mitt barn alls. Tvärtom kunde jag att jag inte alls såg fram emot att få hem honom igen. Hur mycket jag än älskar honom. Men en helg någon enstaka gång gör inte att vi känner oss utvilade och pigga. Det gör bara att vi blir smärtsamt påminda om hur stort vårt behov av avlastning och vila faktiskt är. Om hur vi måste orka trots att vi egentligen inte gör det. Hur vi måste orka för att det inte finns något annat alternativ.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s