Om att kunna backa och lämna ifrån sig ansvar

För några år sedan blev jag akut svårt sjuk. När det efter undersökningar och provtagning stod klart att jag skulle läggas in så blev jag väldigt orolig. Inte för sjukdomen i sig, trots att det är en sjukdom som inte så få faktiskt inte överlever. Att jag faktiskt hade ganska svårt att andas skrämde mig inte heller. Inte heller var det en oro för att ligga på sjukhus. Någon sjukhusrädsla har jag inte. Mina oroliga tankar handlade inte om mig själv. De handlade om mitt barn. Hur skulle jag kunna vara borta hemifrån? Hur skulle det bli för honom när det inte är som vanligt? Han som är så beroende av att vardagen är sig lik. Hur skulle det bli sedan, när jag kommer hem igen? Och framförallt kändes det oerhört främmande och skrämmande att lämna ifrån sig ansvaret för honom till någon annan. Nu var det ju inte ens så att jag var ensamstående eller så, utan tvärtom levde jag med barnets alldeles utmärkt kompetente far. Men ändå kunde jag knappt tänka tanken att det ansvar som alltid låg på mig måste flyttas till någon annan för en tid.

Så då fick jag en, som jag tyckte då, ganska bra idé. Jag ställde en fråga till läkaren som meddelade diagnosen. ”Kan jag ha med mig mitt barn på avdelningen?”. Hon stirrade på mig som om jag inte vore riktigt klok och sade sedan skeptiskt ”Nej, det går nog inte….”. Självklart hade det inte på något sätt varit en bra lösning för vare sig mig, mitt barn, mina medpatienter, vårdpersonalen eller någon annan att mitt barn skulle ha följt med till avdelningen. Så barnets far åkte förstås hem tillsammans med barnet.

Kvar var jag. Själv. Och jag visste inte vad jag skulle göra när jag var själv. Med syrgas flödande i näsan skulle jag försöka vila. Men jag kunde inte slappna av. För utan mitt barn visste inte jag vad jag skulle göra av mig själv. Jag kunde inte gå från att ha ansvar 24 timmar om dygnet för mitt barn till att sätta mig i dagrummet och i lugn och ro bläddra i Svensk Damtidning eller någon deckarpocketbok. Jag har läst vårdpersonalens anteckningar i min journal från den natten. Det finns beskrivet hur jag är orolig och vankar av och an i korridoren. Nu är ju det kanske inte så konstigt med tanke på att jag var svårt sjuk och det därtill kan vara ganska ångestdrivande att inte få luft ordentligt. Det förstod ju förstås nattsköterskorna men deras tolkning av min oro stämde inte.

Nu gick det förstås bra för mitt barn att vara hemma med sin pappa även om det var en påfrestning för honom. När jag kom hem så var det rörigt och jobbigt en tid. Efter detta började jag inse att jag måste backa och ge andra plats runt mitt barn. Att det måste finnas fler där som kan tolka och förstå honom. Det var förstås en bra insikt, om än lite tråkigt att det krävdes livshotande sjukdom för att jag skulle komma fram till den. Men där kom också en insikt om, att den dag jag och hans far inte längre finns, så är det faktiskt inte givet, att där kommer finnas någon annan som bevakar hans intressen när han själv inte har förmågan. Det engagemanget kan man aldrig begära att någon som inte är nära anhörig skall ha. Kanske kommer hans syskon att finnas där för honom men det är inget vi kan kräva. De kommer ju troligen att ha egna familjer, jobb och annat. Ingen kommer att finnas där för honom på samma sätt som vi gör. Den tanken skrämmer.

Annonser

2 thoughts on “Om att kunna backa och lämna ifrån sig ansvar

  1. Jag blir helt tyst och gråtfärdig. Så resonerar jag också. Mina tankar i ett nötskal och stressen när jag vet vad som finns hemma. Ibland har läkare skrivit ut mig tidigare just av den anledningen, ibland bra, ibland dåligt men det går inte att lämna allt heller och bara fokusera på sig själv.

  2. De tankarna har jag väldigt ofta… Det gäller att se till att det finns någon som kan ersätta en själv innan man lämnar planeten…. Känner med dig!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s