Mamman som inte ville gråta.

För någon vecka sedan så träffade jag en likasinnad, en mamma med ett autistiskt barn. Hon ville fråga mig om råd om hur hon ska få hjälp, hur hon ska göra för att få den hjälp som hon har rätt till. Mamman har ett barn i mellanstadieåldern och har därför hunnit med otaligt många besök hos kommunen för att ansöka om hjälp som personlig assistans, avlösarservice och kortis. Varje gång har hon fått samma svar; att mamman och hennes make inte får någon hjälp eftersom de ”enligt utredningen inte är i behov av den”.

Följden har blivit att föräldrarna idag anlitar dyr läxhjälp till barnets syskon för att de inte hinner hjälpa dem med läxorna. Mamman går upp tre timmar före barnen på morgonen för att ha tid att göra frukost, duscha och ställa barnets mjölkglas på Den Enda Rätta Platsen på frukostbordet för att undvika morgonutbrott. Syskonen har lärt sig att bli mycket självständiga i låg ålder för att föräldrarna inte hinner hjälpa dem. Pappan flyr hemmet och arbetar övertid för att kunna finansiera mammans alla vab-dagar då barnet vägrar gå till skolan. Mamman har slutat att studera för att hon inte orkar, hon orkar inte ägna en sekund åt böcker när hon varit uppe hela nätterna för att övervaka så att barnet inte rymmer hemifrån eller väcker syskon genom att slå dem.

 Men mamman är mycket stark och verkar ha en form av överlevnads-personlighet. Hon lever mitt i detta och det är hennes naturliga vardag. Hon har blivit hemmablind och har mycket svårt att tala om sitt barn som något jobbigt. Hon har enorm kärlek till sitt barn, en kärlek som ger henne kraft att sitta uppe varje natt och planera varje sekund i detalj. Hon kämpar för att familjen ska umgås tillsammans, hon söker efter gemensamma intressen så att barnet kan leka med sina syskon, hon dansar på city tillsammans med barnet för att det är det enda sättet att få henom att gå hem från skolan, hon har sagt upp bekantskapen med oförstående energitjuvar, och hon gör allt detta med en glädje för livet. Så när hon har suttit på möten med LSS-handläggaren har hon aldrig kunnat gråta.

Jag däremot, en annan mamma med en annan form av personlighet. Jag var själv på kommunen för några veckor sedan, för att det skulle ske en omprövning av sonens kortis-beslut. Återigen fick jag sitta där och blotta hela vardagen, hela livet och hela känsloregistret för handläggaren, för att hon skulle förstå. För att hon skulle få känslan av att ens vilja förstå. För det är ju inte så att man får hjälp om man inte visar att man behöver den! Och visar att man behöver den, det gör man bara genom att böna och be, gråta, argumentera och berätta om alla svårigheter som vi har hemma, som sonen har, allt som vi möts av, varje dag.

Det är inte roligt. Och i slutet av mötet finns den ändå där, känslan, som ligger över oss som ett mörkt åskmoln och ger över bollen till handläggaren. Nu har jag bönat och bett. Och nu ska hon där, en människa som aldrig gått en mil, eller ens en meter i mina skor, bedöma om min berättelse var tillräckligt snyftig, tillräckligt plågsam. Hon har all makt att besluta om vi får någon hjälp i fortsättningen eller om ”det inte är så farligt”. Hon lämnar oss med ett ”jag hör av mig snart”, en slapp handskakning och känslan av förnedring.

Kommunen tänker i kronor och ören. Vi föräldrar tänker i antalet magsårsmediciner och sömnlösa nätter och jag är nu livrädd. Jag vet att många barn inte ens har kortis från början. Jag vet att vi får pusta ut och ladda batterier några gånger i månaden. Jag vet att många föräldrar aldrig får det. Jag är oerhört tacksam. Men samtidigt; det är det som vi behöver, och jag tror att det är det som de flesta föräldrar behöver. Och det är hon, den där småtjocka, förkylda, helt vanliga kvinnan med ett helt vanligt familjeliv, som nu har makten att besluta om vi får det.

Och då har jag gråtit. Men mammor som inte vill gråta, som inte vill förnedra sig på detta sätt inför myndigheterna? Mammor som inte med tydligt bildspråk visar hur trötta de är? De får ingenting.

 Vem betalar för dem när det en dag, trots den gränslösa kärleken, ändå har gått för långt?

Annonser

2 thoughts on “Mamman som inte ville gråta.

  1. Den mamman må vara stark utåtsett, men det kan komma en dag då dammen brister…vad händer då?! Spelar oxå ofta upp hela känsloregister, men man mår inte särskilt bra på det. Tråkigt att myndigheterna tänker så förbaskat fel och smalt! Hoppas den mamman får lite hjälp snart INNAN det är för sent!

  2. Hej, så bra skrivet, så sant. Jag har lärt mig att bli den gråtande mamman , men tog några år. Några fattiga och ensamma år där två bröder till barnet flyttade för tidigt pga hemmamiljön.
    Och jag håller med om att det känns förnedrande att blotta sig så pass som behövs för att få hjälp..En gång bjöd jag hem utredaren till 15.50 , alltså 5 minuter utbrotten börjar, Det var effektivt och då inga problem att få hjälp. För ja , det tar emot att ”gnälla och beklaga sig” om det älskade barnet. För att sedan gå hem och vara stark och positiv.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s