Besök i Annorlundalandet

Mitt första besök i Annorlundalandet hände för många år sen, långt innan jag anade att detta var platsen jag skulle bosätta mig på i vuxen ålder.

Jag var femton år och reste ensam på ett kolloläger för funktionshindrade och ”vanliga” i en annan landsände utan att känna någon eller alls veta vad jag gav mig in på. Övermodig som de flesta femtonårigar…
Inte tänkte jag på att jag ju egentligen inte ens träffat någon med svårare funktionshinder än glasögon och gamla med hörapparat. Jag hade inte en susning om nåt.
Och som många gjorde då, använde jag cp-unge och mongo som skällsord…
Utan att fatta ett smack. Ingen av oss gjorde det.
För de här barnen var osynliga i samhället.

På kollolägret bodde vi tillsammans i grupper om ca tio tonåringar, hälften ”vanliga”, hälften funktionshindrade. Ingen hade fysiska handikapp utan dessa ungdomar och barn hade Downs, utvecklingsstörning och några med all säkerhet npf.

Egentligen var det rätt märkligt, vi ”vanliga” fick introduktion i några dagar men jag minns inte att diagnoser eller förhållningssätt egentligen diskuterades. Fast det kan ju ha varit så att jag var upptagen av sånt som femtonårigar oftast tänker på och lyssnade lite illa…

Veckan förflöt utan större incidenter även om det innebar stor påfrestning mentalt för någon så naiv som jag men jag tror att vi alla reste därifrån rikare. Jag vet att jag gjorde det.

Efteråt kan jag se hur de här femton dagarna formade min syn på funktionshindrade och deras villkor även om den inte skulle komma att ”behövas” förrän långt senare.

1. Jag tror inte på integration i skolan om man inte har rätt små svårigheter. Det kan verka märkligt men det jag upplevde då innebar en vistelse där vi var tillsammans men likväl fanns ett vi och dom. Eftersom jag tror att samhörighet och vänskap är viktigt för alla gäller det att få vara i en miljö där man inte bara accepteras utan ses som en jämlike oavsett ens funktionsnivå. Det tror jag vanliga skolan har långt kvar till och att nuvarande ”integration” är mer samexistens utan samhörighet.

2. Institutioner är inte bra. Ett barn som var med på vistelsen hade inget talat språk. Efter tio dagar hade hen mer än fem ord… På besöksdagen förstod vi varför, hen bodde på institution med en bunt andra barn med samma svårigheter. Ingen brydde sig om att lära hen att prata!!

3. Mental utvecklingsnivå har inte nödvändigtvis samband med all annan utveckling. Även om man har tidigt utvecklingsnivå men är femton år gammal så kan instinkter, hormoner och känslor vara som hos vilken annan femtonårig som helst även om uttrycket blir annorlunda. Ha respekt för det och behandla inte hen som ett barn…

Alla förtjänar ett sammanhang.
Alla förtjänar respekt.
Alla.
Oavsett funktionsnivå.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s