Samtal vid sängkanten

Igår befann jag mig vid sängkanten för att säga godnatt till ett av mina barn. Stämningen var behaglig.

Jag sa som så ofta förr hur jag älskar henne.

Hon svarade: ”Jag vet mamma, att du gör det. Och jag älskar dig med. ” Hon hade ett leende på läpparna.

Jag slogs av det faktum att hon inte haft stora utbrott på jättelänge, inte sedan jag slog larm i februari. Jag sa det åt henne.

Hon: ”Jamen jag har ju glasögon nu, så det hjälper”.

Jag sa att jag inte trodde att de var mirakelmedicinen. Men jag sa hur glad jag var att se henne gladare och må bättre.

Efteråt hade jag så mycket värme i mitt hjärta. Kan inte låta bli att fundera på om glasögonen ändå spelar en liten roll. Hon har inte längre ont i huvudet. För ett barn med perceptionsstörningar kan ju detta vara en verkligt handikappande grej, då bokstäverna hoppar och man kan få skallebank av mindre.

Hur som helst gav denna diskussion mig igen hopp om en vår för vår familj. Vi går mot bättre tider med mindre inre kyla. Vi kan kanske kasta av oss de tjocka och tunga rockar vi har omgett oss med och gå ut och lukta på en ny värld där allt återuppstår på nytt, ännu bättre än förr.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s