Datorn – himmel och helvete

När mina barn var i mellanstadieåldern var internet inte som det är nu. Vi ringde upp via modem och de fick spela en halvtimme var efter kl 18 för det var alldeles för dyrt att vara mycket på nätet. Glädjen var stor när vi till slut anslöt oss till bredband till fast pris. Det skulle ju bli så bra! Mer tid på nätet och till ett fast pris. Inte anade jag då att jag öppnade Pandoras ask.

Det var startskottet för en massa konflikter. Först slagsmål mellan syskonen då de skulle samsas om en dator. Lyckan var stor när Folksamförsäkringen gav oss 7500kr till en dator när yngsta barnet fick diagnosen dyslexi. Hen hade en adhd-diagnos sedan förut. Äntligen skulle de slippa slåss om datorn!

Men när jag löst ett problem uppstod nya. Då hen slutat fritids och jag var rädd att hen skulle göra farliga saker hemma lät jag datorn bli barnvakt. Om hen satt där behövde jag inte oroa mig för att hen skulle bli överkörd av en bil eller använda tändstickor eller spisen. Hen glömde tid och rum vid datorn och satt gärna där tills jag kom hem. Hen var nöjd och jag var nöjd. Men allt var början på något som skulle bli väldigt svårt att hantera. Allt eftersom kamraterna försvann ökade tiden framför datorn. Det var där hen fick sina vänner. Via spel och sajter kunde hen träffa vänner som inte dömde på förhand och hen fick vara en i mängden.

I verkliga livet slet hen ut sina vänner på kort tid p g a sin intensivitet och humör. Vännerna på datorn ersatte succesivt vänner i verkliga livet- IRL. Det fanns fördelar med det då om någon internetvän tröttnade fanns där tusen nya. Jag tyckte det kändes tryggare och enklare att hen var hemma än ute då jag ständigt fick vara orolig för vad som kunde hände. Jag rannsakar mig själv ganska hårt när det gäller detta. För hur hade det blivit om jag hade orkat/kunnat stötta hens sociala kontakter på ett bättre sätt?

Hade datorn blivit ett sådant stort problem då?

Nu hade alltså barnen en varsin dator och vi hade ett bredband med ständig uppkoppling så nu skulle väl allt lösa sig? Nej allt löste sig inte alls. För nya problem uppstod nämligen – begränsning. Nu när internet inte längre var hutlöst dyrt och något som vi kopplade upp oss tillfälligt emot ökade användningen lavinartat. Jag vågar påstå att jag tillhör den föräldragenerationen som stod lite handfallna inför internet/bredband/onlinespelsexplosionen som uppstod. Det var inte helt enkelt att vara konsekvent då de spel som nu dök upp inte var gjorda som de gamla spelen. De spelades själva och tog slut efter en liten stund. Dessa nya spel som World of warcraft och Counterstrike var uppbyggda på att man spelade tillsammans och utförde uppdrag som kunde ta hur lång tid som helst ibland. Jag höll stenhårt på åldersgränsen vilket jag var den enda av oss föräldrar som gjorde vilket gjorde att barnen protesterade vilt hos mig men fick spela hos pappa. Jag tillät aldrig den yngste spela CS däremot World of Warcraft.

Det var en period av mycket konflikter med alla barnen i familjen. Det som blev väldigt tydligt var att dessa spel var beroendeframkallande och vi försökte begränsa spelandet. Det var svårt, väldigt svårt.

Mitt yngsta barn med adhd/asperger har även väldigt svårt med tidsuppfattningen. Det går inte att säga att du får spela 1 h för hen har ingen aning om när hen ska börja avsluta ett spel för att vara klar i tid. När spelen dessutom inte är tidsbestämda utan det är uppdraget svårighetsgrad som styr hur lång tid det tar blir allt problematiskt. Hen kunde inte komma ner i varv efter att spelet var slut och nattsömn och även skola blev lidande. Det kanske låter som om det bara hade varit att sätta ner foten och säga till. Men tro mig det är INTE så enkelt! Om det hade varit det så hade det inte varit ett problem för är det något jag kan så är det att sätta ner foten och säga till.

Jag sökte ju hjälp på BUP under hela den här tiden för att få till en ny utredning och vid ett tillfälle kom just datoranvändandet upp. De hävdade bestämt att det bara var att säga en tid när datorn skulle stängas av och om den inte var avstängd då så skulle man dra ur sladden. Jag försökte förklara att det inte är så enkelt för hen kan för det första inte bedöma tiden så hen hade aldrig en chans att lyckas stänga av i tid. Alltså skulle vi hamna i misslyckanden varje kväll. Dessutom byggde spelet på att man ska klara av vissa uppdrag och om jag bara drar ur sladden förstörs allt som hen byggt upp och hen får börja om. Detta skulle vara katastrof och skapa stora utbrott. Dessutom skulle de andra i laget bli arga då hen förstör för dem. Det skulle ju leda till att hen miste sina vänner. Jag fick ingen förståelse för mina förklaringar och invändningar utan om jag vore en bra förälder skulle jag vara konsekvent och göra så. Jag har ingenting emot att vara konsekvent men det fyller ju inte någon funktion att vara det om hen inte kan lära sig av situationen. Det blir ju jättekonstigt att dra ur sladden för att hen inte bedömt tiden rätt när hen inte kan bedöma tiden! Jag försökte få förståelse och råd hur jag skulle hantera detta men det fanns egentligen bara två råd: dra ur sladden eller ta bort datorn. Att ta bort datorn var ett alternativ men då alla hens vänner fanns via nätet blev det ett problematiskt alternativ.

För oss är datorn både himmel och helvete

Den har räddat mitt barns liv när det gäller kamrater. Hen hade inte klarat sig utan de sociala kontakterna med likasinnade över nätet. Det är ovärderligt att ha kontakt med andra som förstår. Datorn är hens respirator, det som håller livslusten vid liv. Likväl är datorn hens största problem. Den gör att hen glömmer tid och rum. Att hens nattsömn blir förstörd och det har påverkat hens skolgång och troligtvis hens kommande arbete. När hen bodde hemma gick jag aldrig och sov innan jag sett till att hen stängt av datorn efter många diskussioner. Men när hen flyttade till eget boende blev hens svårigheter att begränsa sitt datoranvändande väldigt tydliga. Hen kan helt enkelt inte begränsa sig utan fastnar ofta där. Vi har försökt att hitta alternativ som ska vara mer attraktiva än datorn men det är inte lätt. Datorn har en enorm dragningskraft.

Vi jobbar hårt med att få hen att få insikt om att datoranvändandet inverkar negativt på hens liv och framtid. Vi har kommit en bit på väg men har en lång väg kvar att gå. Det är ingen lätt väg att gå för det finns så mycket åsikter om detta med datoranvändandet. Många tror att det bara är att säga till, sätta stopp, dra ur en sladd m.m. Men det är inte så enkelt!  Datorn är hens allt och hens stora intresse och hen skulle bli helt förkrossad om vi tog bort datorn.

Så vi kämpar vidare mellan att få balans mellan himmel och helvete

Jag läste en gång en sak som satte ord på just det jag försökt beskriva ovan. Vi säger ju ibland IRL- in real life som om att det verkliga livet är det som pågår när man inte är vid datorn. Jag läste om en person som skrev AFK- away from keyboard. Allt ligger ju i betraktarens ögon så det som vi anser vara det verkliga livet för oss behöver ju inte vara det verkliga livet för någon annan.

Nu ska jag ta en promenad i vårsolen…. AFK

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s