Tio minuter

I somras var jag och min dotter E som var 10år, på ett litet mysigt fik på vår lilla ort. Vi var nyligen inflyttade och blev överförtjusta i detta fik med så mycket härliga bakverk och smörgåsar att välja på. Dessutom var de hemgjorda och unika. Sådant gillar vi. Fast med så mycket att välja på så kan det ändå vara svårt för dottern att hitta något hon gillar. Hon stod länge länge och valde. Jag stod tålmodigt och väntade och då och då passade jag på att ge henne några förslag. Som tur var det ingen i kö och hon kunde i lugn och ro stå och tänka och välja och samt byta ut bakverken. Äntligen valde hon ett wienerbröd. Sedan var det samma sak med drycken. Den unga kvinnan bakom disken var ovanligt tålmodig och tillmötesgående. Inte alla som är det. Hon reagerade inte alls när dottern ibland i frustration av att inte kunna bestämma sig grimaserade och smågrymtade. Hon kunde inte bestämma sig för en dryck så jag sade att vi börjar att äta men kan ta en dryck senare. Jag kunde äntligen börja dricka mitt kaffe och äta min smörgås. Då kom dottern på att hon ville ha en sked till wienerbrödet. Jag uppmuntrade henne att hämta en. De fanns alldeles bakom oss. Hon ville inte. Efter en stund hämtade jag en sked. Hon blev glad. Fast skeden var ingen bra den gled bara av wienerbrödet. Jag föreslog då en gaffel och efter en stunds tänkande och bollande hit och dit, tyckte hon det var en bra ide.. Nu kunde jag fortsätta att njuta av mitt kaffe.. Då kom dottern på att hon ville ha juice i flaska. Vi tog en flaska och sade att vi betalar senare. Dottern var nöjd. Plötsligt tappade hon gaffeln i golvet. Jag sade att det inte gjorde något och uppmuntrade henne igen att hämta en ny men då jag såg hur stressad hon var gick jag själv istället. Nu kunde vi fika klart. Jag såg hur hon började skruva på sig av oro. Precis innan jag skulle ta sista klunken kaffe kunde hon inte hålla sig längre utan sprang bara ut med buller och bång. Jag förklarade för kvinnan bakom disken att E är en speciell tjej. Sade att vi är nyinflyttade och att hon har autism och adhd och därför har vissa svårigheter. Jag såg hela tiden E som småsprang utanför. Kvinnan bakom disken log och sade att det förstod hon nästan på en gång. Jag såg lite förvånat på henne men förstod sedan innan hon fortsatte att hon hade erfarenhet av detta. Hon hade jobbat med barn och ungdomar med npf. Vi konstaterade båda två att denna lilla ort var bra för barnen, både hennes och mina. Hon hade flyttat hit från samma storstad som jag för några år sedan. När vi gick därifrån kom E på att vi glömt betala för juicen. Jag betalade och vi gick hemåt. När vi kom hem så berättade jag för sambon om vad kvinnan sagt. På inte ens tio minuter hade hon sett vad inte bup, soc, dagis och skola sett på alla dessa år! Vi gick hos bup i 5år utan att de såg hennes autism! Här var det en kvinna som såg det på tio minuter! Vi hade råkat ut för det två gånger innan att en helt okänd person för oss kunna se detta. Alla andra som hade kontakt med dottern dagligen och som dessutom hade massor av bakgrundsinformation om dottern samt info om hur hon fungerar hemma och utanför hemmet hade inte sett något alls? Som sagt tio minuter….

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s