Osynligt fängelse

Innan man får barn har man många tankar kring föräldraskapet. Man funderar på vad man vill göra med sina barn, hurdana uppfostringsprinciper man har, om man vill undvika att ge dem godis etc. Men den tanken slår nog inte de flesta, att man kanske blir förälder till ett barn med NPF. Den tanken slog I alla fall inte mig. Jag satt mest och funderade på att jag nog skulle ha fasta rutiner, de skulle minsann inte hoppa I soffor, och jag skulle skydda dem mot allt ont. Det enda jag lite oroade mig för var ultraljudsundersökningarna, för de fanns ju till för att utreda om babyn har någon utvecklingsstörning. Jag hade dock träffat vuxna med utvecklingsstörningar, och jag tyckte det var konstigt att man ville utesluta att man fick barn med Downs syndrom. De var de enda som inte stördes av sitt handikapp, eller så upplevde jag dem.

Sedan föddes barnen. Även mina väninnor fick barn. Vi märkte allihop att teori och verklighet  sällan möttes. Man fick jämka lite och även de priciper man tyckte var viktigast kristalliserades så småningom. Nu gick de ju inte för oss riktigt som för våra vänfamiljer. Vi fick växa som föräldrar väldigt mycket, lära oss så otroligt mycket för att kunna förstå våra barn och hjälpa dem.

Men man kan lätt bli fånge i den föräldrarollen man satte upp åt sig själv innan barnen. Jag känner en mamma som ville att sonen skulle simma i simklubb många gånger i veckan. Sonens lillebror levde många år på bakbänken av deras bil, på väg till eller ifrån träning. En annan tyckte det var viktigt att barnen skulle äta sunt, så hon blev galen om man gav barnen något som innehöll socker. Och i detta fall så var det inte fråga om barn med sockerberoende.  En tredje mamma ville vara en mamma som doftade bullar, så hon bakade och bakade och bakade, men verkade inte värst glad.

Jag läste just ut en bok om Natasha Kampusch, hon som blev kidnappad som barn och levde som en fånge i över 8 år innan hon kunde rymma från sin kidnappare. Under tiden hon var i hans våld, så började mannen även ta henne med ut i omvärlden. Men hon hade blivit så psykiskt nedbruten, så hon inte klarade av att be om hjälp vid de tillfällen. Hon hade alltså tagits tillbaka i samhället, men hade ett osynligt fängelse som hindrade henne från att räcka fram en hand och greppa livet.

Nu är ju inte mitt hem en fängelse, inte heller upplever jag att mitt liv är ett enda långt straff. Men jag kan identifiera mig med Natasha i alla fall. Livet jag lever med våra barn med NPF tär på mig ändå, så när jag någon gång är barnfri så är jag ändå i en glasbur. Jag är så inrutad och van med att vara i hemmet, så när jag har chansen att gå utanför hemdörren utan några förbehåll, så drar jag mig för det. Hemmet har blivit en fristad, något jag känner utan och innan. Världen utanför är delvis okänd, andra regler gäller än i en NPF-familj.

Så de gånger jag har egen tid, så är det inte någon självklarhet att jag går ut och gör något av allt det jag oftast missar. Det är lätt hänt att jag blir kvar på soffan, med en chokladplatta bredvid mig, och bärbara datorn i min famn. Men det är inte helt fel det heller.

Men i och med boken blev jag påmind om vikten att ta mig ut. För att få mer energi måste jag spränga de barriärer jag har byggt upp i mitt sinne. Sträcka ut handen och hoppas att någon tar den.

 

 

Annonser

One thought on “Osynligt fängelse

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s