Förbjudna tankar och känslor och brist på stöd

Förutom allt annat jag kämpat med genom åren har jag också tampats med förbjudna tankar och förbjudna känslor. Tankar och känslor som är så känsliga att prata om så att jag behållit dem för mig själv. Jag har inte vågat säga hur jag har känt av rädsla för andras fördömande kommentarer. Det är ständigt pågående kamp att inte tänka och känna de förbjudna känslorna.

Efter vår separation tog pappan ett steg bakåt och lade allt ansvaret på mig. Det var ett tungt lass att dra och jag kunde inte förlita mig på hans stöd överhuvudtaget. Jag kunde då känna bitterhet och hat gentemot pappan som levde vidare som om ingenting hade hänt medan jag slet och kämpade. Vårt barn besökte sin pappa varannan helg och den helgen ägnade jag åt att sanera det rum som var en osanitär angelägenhet. Att ägna helgen åt att vila var uteslutet för det måste göras när hen inte var hemma.

Det var många gånger som jag tänkte att jag skulle åka dit och ställa barnet på pappans trappa och säga att nu får du ta över. Nu är det din tur! Men så gör inte en ansvarsfull mamma. En kärleksfull mamma överger inte sitt barn. Men tydligen kan pappor göra det…

Jag skämdes för att jag tänkte tanken att jag inte ville längre. Jag skämdes för de känslor jag fick när jag slet som värst. Jag skämdes för mitt barn när hen fick utbrott på affären, i lekparker eller på badstranden. Jag skämdes för mitt barn när hen växte upp och så tydligt inte smälte in bland de andra ungdomarna. Jag skäms när mitt vuxna barn inte sköter sin hygien. Jag skäms när jag märker att jag ursäktar något som hen sagt eller gjort som inte följer normen.

Jag älskar mitt barn tro inget annat! Jag har varit stolt många gånger och jag har känt stor kärlek många gånger. Men jag har också skämts för mitt barn och det skäms jag för att erkänna. Jag skäms också för att jag tänkt tanken att överge mitt barn genom att ställa det på pappans trappa och säga att nu är det din tur! Nu ger jag upp!

Jag tror inte att jag är ensam om att ha dessa tankar och känslor. Däremot är det inte lätta saker att prata om. Föräldraskapet ska ju vara något som är fantastiskt och underbart och man ska njuta varje sekund för tänk på de som inte kan få barn! *ironi*

Jag tillhör dem som inte tycker att mitt barns diagnoser enbart berikat mitt liv och att de är en tillgång. Jag tycker det har varit och är skitjobbigt att ha ett barn med svårigheter. Jag önskar att mitt barn inte hade behövt ha det så här jobbigt! En gång under mellanstadietiden sa mitt barn så här till mig:

-Mamma, nu har jag ju adhd, dyslexi, glasögon och tandställning. Kommer jag att få hörapparat också?

Nu behövde hen ju som tur var inte hörapparat men fick även en aspergerdiagnos under högstadietiden. Allt detta önskar jag att vi hade sluppit att gå igenom. Visst har jag lärt mig mycket genom åren men vi har alla tagit stryk av det och blivit tilltufsade.

Jag önskar att jag vågat söka upp någon att prata med om mina tankar och känslor kring skammen kring att inte orka med sitt eget barn. Jag försökte prata med personal på BUP om detta en gång.Jag sade till dem att pappan och jag kan inte prata och att han behöver finnas mer för sonen dels för att jag inte orkar allt själv och för att barnet saknade sin pappa. Pappa var väldigt osynlig under den här tiden. När jag försökte prata med pappan om den saknad vårt barn kände blev han bara arg. Psykologen svarade mig: Du måste gå vidare nu. Pappan har en ny relation och det måste du acceptera.

Jag trodde inte mina öron! De trodde att det handlade om att jag hängde kvar i vår relation! Det handlade ju om att han var tvungen att ta sin del av ansvaret för barnet för det första och sedan att det fanns ett barn som saknade sin pappa. Jag kunde ju aldrig fylla pappans roll hur mycket jag än försökte. Med deras ord ringande i mina öron fick jag känslan av jag att jag var fel ute. Jag kunde inte ställa det kravet att pappan skulle ta mer ansvar. Det var jag som var tvungen att orka och jag hade ett större ansvar eftersom jag var mamma. Då skämdes jag ännu mer för att jag inte orkade längre.

Efter ett antal slitsamma år sökte jag avlastning via LSS men fick avslag för att pappan bodde i samma kommun och de ansåg att han skulle avlasta mig och hänvisade till samarbetssamtal. Det var en helt orimlig lösning från början till slut. Jag insåg att jag aldrig skulle få någon hjälp förrän jag hade visat att jag försökt samarbeta så det bokades in 10-12 samtal varav han kom på hälften av dem. De andra satt jag där själv och skämdes inför damerna på socialtjänsten. Jag tänkte att skammen är priset jag får betala för att till slut kunna få hjälp. På de andra samtalen som faktiskt blev av satt jag och blev hotad till livet av pappan men det var tydligen ok för ingen av damerna ingrep. Där satt jag och skämdes igen och mådde allt annat än bra. Men någon avlastning fick jag inte… så jag hade utsatt mig för allt det där i onödan. Det var bara att kämpa vidare….

Ingen gång under de här åren har någon frågat hur jag har mått. Det har inte funnits något stöd till mig som förälder för att förebygga att jag bränner ut mig eller ger upp. Det är något som jag önskar hade funnits när jag kämpade som värst. Någon som kollade av hur läget var och vilket stöd jag behövde. Dagis visste, skolan visste, BUP visste och kommunen visste att jag slet med detta helt ensam! Varför var det inte någon som hjälpte mig med att få vardagen och skolan att fungera, någon som såg till att vi fick rätt stöd? Varför fanns det ingen som såg hur jag mådde i allt detta och som såg till att jag fick stöd?

Jag har klarat mig bra men det är ingen annans förtjänst än min egen! Jag har kämpat med tankar, känslor och en kämpig tillvaro men utan kärleken från mitt barn och en väldigt envis skalle hade jag inte klarat av det. Ingen ska behöva ha det som jag har haft det! Ingen kan förväntas orka allt men med extra stöd kan man orka så mycket mer.

Föräldrar som får barn som behöver extra omsorg måste få extra omsorg de också. Det behöver de för att orka vara de fantastiska föräldrar som de faktiskt är.

Annonser

5 thoughts on “Förbjudna tankar och känslor och brist på stöd

  1. När jag läser ditt inlägg grips jag ännu en gång av hur enormt ensamma mammor ofta blir i kampen för sina barn. Hur lätt och ”tillåtet” det är att ifrågasätta en mamma och förutsätta att hon inte kan hålla isär sina egna behov från barnets när det kommer till separation och kontakt med den andra föräldern, hur mammor förväntas täcka upp för allt, helt enkelt bara för att de är mammor. Det gör ont i mig att läsa om den utsatthet du levt i. Kram!

    • Tack! Det är precis så jag har känt! Att jag förväntats klara av allt bara för att jag är mamma. Mammor måste orka och får inte svikta. Konstigt nog har det kravet inte funnits på pappan. Ingen har skuldbelagt honom eller ställt krav på att han ska engagera sig.
      Jag förstod inte då hur utsatt jag var för då kämpade jag för att klara dagen. Det är först nu när jag ser tillbaka på allt som jag inser att jag blivit väldigt illa behandlad och illa bemött. Tack för att du läste!

    • Hos oss är det min sambo som är den som fått ta allting medan modern till barnen valt att bara ha dem varannan helg eftersom det i hennes ögon är misshandel att ha barnen varannan vecka. Däremot ringer hon och ställer krav på vad barnen ska gå göra och inte göra när de är hos oss. Äldsta barnet som är 11år har ADHD och asbergerliknande symtom och har ett väldigt pendlande humör. Som bonusförälder som har vardagen och varannan helg med denna killen dvs 10 dagar mer än hans egen mamma tagit på orken. Jag har fyra egna barn som bor varannan vecka hos oss och han har ytterligare ett barn med henne. Vi har det väldigt mysigt när hans äldsta killes humör är bra men vissa dagar (ganska ofta) vill man strypa honom då han sjricker och gapar och kastar saker. Hans mamma lägger allt detta på oss och säger att det aldrig är så hos henne (de två dagarna varannan vecka). Så det med ansvar och ork kan även ligga hos pappan. Ibland är det mammorna som skaffar nya relationer och inte tar ansvar. Pojken saknar sin mamma.

  2. Känner igen en del i det du skriver, men sonen är ganska liten ännu. Pappan stannade kvar på andra sidan jordklotet när vi valde att flytta tillbaka till Sverige. Sonen har ADHD och autismliknande tillstånd. De tyngsta dagarna vill jag bara boka en enkel resa för sonen tillbaka, så att pappan får ta ”sin del” av bördan och jag kan få chansen att återhämta mig och kunna komma upp över vattenytan och andas igen. Den känslan går sen över när kaoset har lagt sig och sonen visar hur mycket jag betyder för honom, hur skulle jag kunna leva utan mitt barn?? Men fy vilka skuldtyngda tankar man har när det är som värst! Idag ser jag ljusare på framtiden, med lösningar där LSS kommer att ge mig mer avlastning med korttidsvistelse för sonen, i tillägg till avlösare som jag fick i höstas. Men utan detta, skulle jag inte orka länge till och förstår precis hur du måste ha känt dig – nu har jag snart det stöd du borde ha fått. Ingen ska behöva kämpa så hårt för att få hjälp att orka med!! Jag har ändå haft tur och fått en bra psykolog på BUP, som insett att jag är på väg att gå under utan stöd utifrån och som försöker hjälpa mig igenom den värsta tiden i mitt liv… Jag har ställt krav i skolan och har läst på vad det finns för alternativ för att sonen ska klara sina mål. Skolan har samarbetat bra, även om det varit lite ”segt”, men nu är jag riktigt nöjd, även om det fortfarande finns saker som kan bli bättre. Han har haft sin egen resurs ända sedan han började förskolan, det skulle inte fungera alls annars… där har ingen tvivlat tack och lov!

    Du ska inte känna skam, du har inte gjort något fel alls och du har all rätt att känna det du känner! Pappan är en riktig egoist som inte tar sin del av ansvaret för sitt barn! Jag skämdes inte när pappan var i Sverige och vi var på samtal med Socialtjänsten. Jag försöker stå rakryggad i mitt beslut att flytta hem själv, eftersom pappan inte ville se de svårigheter som sonen har och vi inte hade något som helst socialt skyddsnät där vi var. Här hemma har jag i alla fall mina vänner och min familj… Jag vägrar skämmas för mitt barn och gick till och med till verbal attack för några helger sedan när ett äldre par ojjade sig över att han skulle kunna smutsa ner deras byxben, för att han stod på knäna i sätet bredvid dem… De fick nog ut all min frustration som pågick just då och när de hade mage att påstå att min son är ouppfostrad (för på deras tid hade de minsann pli på sina barn) då kunde jag inte hålla inne med att det var nog för att de ju slog sina barn på den tiden… Gubben hötte med näven mot mig, men det struntade jag i… vet inte vad som for i mig där, men jag bara vägrade ta oförstående kommentarer! Jag kommer alltid att försöka ta min son i försvar och vara ”obekväm” i samhällets ögon, tills folk lärt sig hur dessa barn fungerar och kan se utanför den fyrkant som samhället är skapat i och som dessa barn och individer inte passar in i…!

    Styrka till dig att kämpa vidare!!!

    • Tack! Jag kämpar alltid för mitt barn och mot andras oförstånd och står upp för hen i alla lägen. Mina känslor har jag behållit för mig själv. Att gråta i duschen har varit min ventil. Jag vill inte att mitt barn ska känna och veta hur jobbigt det varit/är. Det är viktigt för mig att mitt barn känner sig önskat och älskat och att det duger precis som det är. Underbart att du hade svar på tal till den oförskämda gubben! Styrka till dig i din kamp för ditt barn! Hoppas vi slipper kämpa en vacker dag och kan få vara bara mamma!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s