Två diagnoser – två olika tillfällen- två olika reaktioner del 2

Den andra diagnosen sattes när vårt barn blivit 15 år. Jag hade då kämpat för en ny utredning i fem års tid. Adhd-diagnosen hade vi levt med sedan fyra årsåldern och vi hade lärt oss mycket om vad den innebar. Under mellanstadietiden kom hen i puberteten och det var mycket som förändrades. Jag kände inte igen mitt barn längre. Jag kände att något hade förändrats men visste inte vad och varför. Svårigheter dök upp i nya situationer och hen fick låsningar som jag plötsligt inte kunde hantera. Jag sökte hjälp på BUP och de viftade bort min oro och mina funderingar. Jag kom i kontakt med andra barn som hade autism och asperger och kände igen svårigheterna hos mitt barn. Under fem år famlade jag och kämpade samtidigt för att få en ny utredning.
Ingen på BUP ville lyssna på mig utan viftade återigen bort min oro. Detta trots att mitt barn mådde sämre och sämre för varje år. Hen uttryckte självmordstankar men inte ens då lyssnade de på mig. De hänvisade mig till skolans kurator. Det känns som en klen tröst när man sitter med ett barn som försökt strypa sig själv med skärpet till sin badrock.
Vi fick inget stöd och fortsatte kämpa på.
Till slut lyckades jag få till en ny utredning. Den genomfördes i all hast på sommaren. De ringde från BUP och med kort varsel skulle vi infinna oss. Vi ställde in våra planer på semestern för vi ville inte missa den här möjligheten.
Efter någon dag efter detta blev jag åter inkallad till BUP och jag hade ingen möjlighet att få barnvakt med så kort varsel så jag fick ta med ett litet syskon som tultade runt. Pappan hade ingen möjlighet att komma loss med så kort varsel så återigen satt jag där som den ende föräldern. Skillnaden var att denna gång var barnet med och hen var 15 år vid detta tillfälle. Psykologen inledde mötet med att gå igenom resultaten och visade att det hade ju gått bra i början men i slutet var det inte bra resultat. När jag påpekade att hen hade koncentrationssvårigheter som kanske påverkat resultatet tittade psykologen skeptiskt på mig. Jag menade på att hen inte orkar göra så många uppgifter efter varandra.
Då gick de ut och gjorde om de uppgifterna. När de kom tillbaka kändes det som att psykologen blivit irriterad för att jag hade rätt. Nu hade hen jättebra resultat på de delar som legat i slutet.
Psykologen sade sedan att utredningen visat att mitt barn var intelligent men mår dåligt.
Jag blev förvånad att det var det resultat han redovisade för det var ju ingen nyhet för mig att han var intelligent! Det var heller ingen nyhet för mig att han mådde dåligt! Det var ju därför jag hade sökt hjälp!
Psykologen sa att jag måste inse att även intelligenta barn måste få vara busiga. Han sa också att det var mitt fel att hen mådde dåligt! Jag hade inte stärkt hens självkänsla! Jag hade ju bara sett svårigheter och sökt hjälp för dem. Jag hade alltså brustit som mamma. Jag satt som i chock och mitt yngsta barn klättrade på mig och blev orolig för att jag grät. Jag var helt förtvivlad.
Jag åkte dit i tron att jag skulle få veta vad hens svårigheter berodde på och hur vi skulle kunna hjälpa hen.
Istället blev jag sågad med fotknölarna och jag var helt knäckt när vi gick ut därifrån.
Mitt stora barn tittade på mig och sa: Mamma han måste ha missuppfattat alltihop! Du har ju alltid gjort allt för mig!
Jag grät hela vägen hem och förstod ingenting! Hade mitt barn aldrig haft Adhd eller vad menade psykologen egentligen?
När jag kom hem var jag tvungen att ringa upp honom och fråga om han menade att vårt barn inte ens hade adhd. Han svarade mig då att han inte trodde på diagnoser.
En psykolog som inte tror på diagnoser hade alltså utrett mitt barn. Jag trodde att han skulle utreda om mitt barn hade autism eller asperger. Istället hade han inte alls gjort det utan istället letat orsaker i mitt föräldraskap. Aldrig har jag blivit så kränkt och sårad som då.
Jag grät i flera dagar innan jag lyckades bli förbannad istället.
Jag hade kontakt med en kvinna via internet som hjälpte mig. Hon hade den kunskap och den energi som jag vid det här laget saknade. Hon visste att så här fick det inte gå till. Jag skrev en fullmakt att hon fick vara vårt ombud i kontakten med BUP.
Hon krävde en ny utredning och den här gången gick allt snabbt.
Vi fick en ny kontakt på BUP och en ny utredning. När vi skulle på den återgivningen hade jag pappan med mig och jag satt inte där själv.
Den nya psykologen inledde med att be om ursäkt. Han bad om ursäkt för att de inte sett det som de borde ha sett vid förra utredningen och vid de tidigare kontakterna. Vi borde ha sett att ert barn uppfyller kriterierna för att få diagnosen Aspergers syndrom. Jag grät… Glädjetårar
Glädjetårar över att äntligen bli trodd, att äntligen få svar på vad jag bara anat, över att nu skulle vi äntligen få rätt till stöd som vi tidigare inte haft rätt till.
Den här dagen var en lycklig dag för nu hade vi äntligen fått en karta över svårigheterna. Nu skulle vi bara hitta en kompass och en riktning.
Vad vi inte visste då var att det inte var en självklarhet att få den hjälp som man har rätt till.
Det skulle vi bli varse längre fram.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s