Två diagnoser – två olika tillfällen- två olika reaktioner del 1

Den första diagnosen sattes vid fyra års ålder. Detta som ett resultat av att personalen på dagis påpekat att vi borde ”söka hjälp” för att vårt barn hade ”problem”. De orden glömmer jag aldrig! De yttrades av en personal på ett hastigt påkommet möte. När jag lämnade på morgonen fick jag veta att vi skulle ha ett möte när jag skulle hämta. Jag var oförberedd på att få de orden slängda i mitt ansikte. Pappan var inte med utan jag satt där själv medan de var två från personalen. Jag minns mötet som i ett blurr av chock, tårar och en utsatthet. Jag hade önskat att jag inte varit själv och jag önskar att de framfört det på ett annat sätt. De hävde ur sig orden i en frustration över att hen var besvärlig. Från den dagen lät de mig alltid veta att hen var ett ”jobbigt” barn. Innan dess kom hen undan med att vara liten och charmig. Nu var det slut med det och frustrationen hos dem var stor. Men det var inte rätt av dem att lägga över den på mig. Visst hade vi märkt att yngsta barnet var ett aktivt barn. Vi hade tolkat det som att det berodde på att det gällde att hänga med i syskonets tempo.
Vi hade dock inte tänkt tanken att detta var något som vi skulle ha sökt hjälp för. I detta skede var personalens upplevelse inte synkad med vad vi upplevde. Därför blev krocken så stor och chockartad.
Plötsligt fick vi höra att det inte fungerade alls på dagis. Hen hade en period då hen bet andra barn. Det var fruktansvärt jobbigt att varje dag få höra i tamburen vad vårt barn hade gjort. Speciellt när det var i en ton som fick mig att känna att det på något sätt var mitt fel. Att vi borde uppfostrat barnet bättre. Jag är helt övertygad om att vi uppfostrat våra barn betydligt mer än gemene man gjort. Vi har verkligen försökt prata med dem om rätt och fel, om hur man uppför sig m m Men problemet var aldrig att hen inte visste hur hen skulle uppföra sig. Problemet var att hen inte kunde uppföra sig på det sätt som ansågs lämpligt.
Personalens frustration växte och hen fick inte gå påskkärring på dagis om inte jag tog ledigt och var med.
Flera gånger tog jag ledigt för att vara med mitt barn på aktiviteter anordnade av dagis. Annars hade ju inte hen fått vara med!
När jag tänker tillbaka på just det förstår jag att redan där gick allt snett. Jag förväntades göra något som det helt klart skulle varit någon i personalen som gjorde. De skulle ha anpassat verksamheten och de aktiviteterna så att hen hade kunnat delta. Hen blev utpekad i barngruppen från start då jag var med. Ingen annan hade sin mamma med sig vid de här tillfällena.
Jag borde sagt ifrån men jag var ung och okunnig om vilka krav jag hade rätt att ställa.
Det kändes ofta som att de önskade att jag skulle komma tillbaka med ett annat bättre barn nästa dag.
En gång sade jag ifrån och det borde jag gjort tidigare. Personalen hade återigen varit på mig i hallen på dagis och när jag kom hem ringde jag upp dem. Jag sade att jag inte ville stå i tamburen och diskutera mitt barns svårigheter inför barnet och andra föräldrar. Jag fick då till svar att de tyckte inte att jag tagit till mig att mitt barn hade svårigheter. Då ilsknade jag till och sade att jag lever med det 24/7 men att jag vill få en bra hämtning av mitt barn för det påverkar hela kvällen om hämtningen inte blir bra. De var oförstående och hävdade att jag levde i förnekelse. Jag orkade inte argumentera mer utan gav upp. Jag anser att de arbetade i okunskap och lät det gå ut över oss och vårt barn.
Vi kände oss oönskade. Vårt barn var till besvär och det gjorde ont.
Att få diagnosen ADHD var inte till någon större nytta.
Vi fick inte någon större förståelse på dagis eller av nära och kära.
I detta läge var det nästan vi som stod med ett ben i varje läger. Ibland upplevde vi ju inte de problem som personalen gjorde, ibland upplevde vi problem som ingen annan såg. Det var en förvirrande tid och inget stöd fanns att få. Vi famlade i blindo och gick på många törnar.
Vi längtade tills all förvirring skulle lägga sig och att vi skulle få lugn och ro. Vad vi inte visste då var att lugn och ro inte var något vi skulle uppleva så ofta.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s