Föräldraskapet

När jag skaffade barn gjorde jag det med en stark övertygelse om att jag skulle ge mina barn en bättre barndom än vad jag själv haft. Jag lovade mig själv att mina barn aldrig skulle känna att de kom i sista hand. De skulle känna att de var älskade och viktiga. De skulle också känna att de alltid kunde komma till mig. Jag lovade mig själv att alltid ställa upp för mina barn.
Jag trodde att vi båda gick in i föräldraskapet med den inställningen.
Det hade vi till en början men allt förändrades när separationen var ett faktum. Vårt yngsta barn klarade inte av ett växelvis boende pga sina svårigheter. När det blev uppenbart att hen måste bo på ett ställe och skulle bo hos mig förändrades allt. Jag blev den som skulle få sköta allt då den andre föräldern hade svårt att acceptera att det var tvunget att bli så här.
Jag valde inte att bli ensam ansvarig för vårt barn. Vårt barn behövde bo på ett ställe och det var inget jag kunde förändra. Jag insåg inte då exakt hur tungt det skulle bli för mig genom åren att sköta allt kring barnet själv. Alla möten, alla konflikter på morgon och kväll, alla tårar jag skulle gråta, alla gånger jag förtvivlat skulle be om hjälp utan att få den. Det har varit tungt, riktigt tungt många gånger. Att säga något annat vore att ljuga. Men jag har fått något som den andre föräldern missat. Jag har fått ovillkorlig kärlek, stora förtroenden och jag har fått se alla framsteg och alla goda sidor hos vårt barn. Tillsammans har vi blivit starka för vi har gått igenom så mycket tillsammans. Jag har också ett rent samvete för att jag alltid funnits där för mitt barn. Jag har inte missat viktiga händelser i hens liv pga att jag prioriterat annat. Jag har prioriterat mina barn precis som jag lovade den där gången när jag valde att skaffa dem. Jag ångrar ingenting när det gäller det. Det enda jag ångrar är att jag alltför länge trodde att det löftet innebar att jag skulle klara av allt själv. Att jag såg det som att jag var misslyckad för att jag behövde hjälp och därför kämpade på ett tag till i min ensamhet. Jag önskar att någon hade sett vad jag slet och sagt till mig att det fanns hjälp att få. Att någon hade sagt att man inte är misslyckad som mamma för att man inte orkar allt jämt. Vi hade behövt få hjälp så vi slapp kämpa så med allt. Vi hade behövt få vara mamma och barn inte två soldater på ett krigsfält som kämpar för sin överlevnad. Vi har nått långt och vi har överlevt men vi har tagit stryk av det vi gått igenom.
Vi var två föräldrar som skaffade barn men det var bara en av oss som tog ansvaret för barnet fullt ut. Det gör ont att tänka på det och hur det kunde ha varit om vi hjälpts åt. Vårt barn hade behövt båda sina föräldrar i alla lägen.
Att bli förälder är en sak, att vara förälder är en annan sak.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s